.

Den judiske polismannen Calel Perechodnik tvingades sätta sin

fru och dotter på tåget till dödslägret. Han skrev:

»Du befi nner dig i fjärde boskapsvagnen från loket räknat,

i en vagn som nästan är helt fylld av kvinnor och barn. I hela

vagnen fi nns bara två män – är de dina beskyddare? Du sitter på

plankorna med korslagda ben och håller Aluska i famnen. Sover

barnet redan när det är så sent? Kanske håller hon på att kvävas

av brist på luft en sån här kvav augustinatt? (…)

Du sitter ensam mitt bland de fördömda. Finner du kanske

någon tröst i att du inte är ensam om detta öde? Nej, det är inte

det du tänker på. Du sitter där och det är en sak du inte förstår.

Hur är det möjligt?

Din Calinka, som älskat dig i tio år, som varit så trofast, gissat

alla dina tankar och så gärna uppfyllt alla dina önskningar, har

svikit dig, har tillåtit dig att stiga upp i boskapsvagnen medan

han själv stannade kvar. (…)

Jag vet att du knyter händerna och att en våg av hat mot

Aluska sveper över dig. Hon är ju trots allt hans barn. Varför är

jag tvungen att ha med henne här? Du reser dig, du vill kasta ut

den lilla genom fönstret.

Anka, Anka, gör det! Kasta ut barnet utan att darra på handen!

Kanske barnet hamnar under hjulen på det framrusande

tåget så att hon blir mosad. Och kanske, om det verkligen fi nns

en Gud i denna värld, fi nns det goda änglar som breder ut en

osynlig matta så att hon inte kommer till skada. Kanske faller din

Aluska mjukt mot marken och somnar långt borta från tågspåren,

och i morgon kanske någon hygglig kristen, som faller för hennes

änglalika utseende, lyfter upp henne från marken, kramar

om henne, tar med henne hem och låter henne växa upp som sin

egen dotter.

Gör det, Anka, gör det! Tveka inte ett ögonblick!«

Den judiske polismannen Calel Perechodnik tvingades sätta sin

fru och dotter på tåget till dödslägret. Han skrev: