.

Nu sitter jag på busstationen och är på väg hem. Klockan är ungefär halv tio men jag har inget Internet just nu så jag kan inte lägga ut inlägget.

Dagen blev ännu kortare än vad jag trott eftersom vi hade en minnesstund på morgonen och sen blev lediga från resten av den egentliga lektionen.

När vi kom in i klassrummet gjorde vi en ring, tände ett ljus i mitten och hade lite klassisk musik i bakgrunden.
Vi runt gick ett varv där alla som ville fick säga någonting om olyckan. De blev ganska jobbigt, hade som inte tänkt så mycket på olyckan, den blev lixom inte verklig förrän nu.
En del kände de som dött, vissa kände föraren som fortfarande lever men vars tillstånd är kritiskt, andra hade bara haft några klasser tillsammans med tjejen som dog.
Vissa grät, andra behövde prata, andra satt tysta och stirrade in i ljuset.
De var en tjock och dyster, men också en tröstande och familjär stämning.

Det är konstigt hur nått levande bara kan försvinna från jordens yta. Hur man på ett ögonblick förlorar all kontakt. Alla möjligheter till att säga dedär man tänkt säga så länge, bara försvinner.

Konstigt också hur värden bara snurrar vidare, som att den inte hade någon aning om vad som hänt.

Bussen går fortfarande samma tid, affären öppnar fortfarande kl 08.00, gatan är fortfarande är full av bilar. Chaufförerna som inte har en tanke på vad som hänt utan bara planerar vad de ska göra när de kommer fram, tänker ingen tacksamhetens tanke över att inte de råkat ut för de som dessa fyra ungdomar blev tvungna att möta. Kanske ökar de till och med farten lite extra, trots att de egentligen sätter sina liv på spel i ett vågat försök att vinna några få minuter extra, är de värt?
Är de värt att riskera sitt liv bara för att inte behöva komma två minuter sent?
Är de värt att riskera sitt liv bara för att få den där lilla kicken som fart kan ge, är de värt?

Tänk vad många gånger vi varit nära att få sluta livet här på jorden utan att ens efteråt tänka efter lite grand på vad som egentligen kunde hänt.>
Så lätt de blir att man tänker att man är odödlig, någon annan men inte mig! De dör folk varje dag, men händer ju inte i min närhet. De känns så omöjligt att man skulle kunna försvinna från den här jorden. Hur kan något så självkart kännas så otroligt onaturlig och helt ofattbart?

Jag ska inte skriva allt för långt, ni är antagligen uttråkade nu.
Jag vet att de jag skrivit antagligen slagit er någon gång, att många andra skrivit precis likadant med lite andra ord, men de känns ändå bra att få skriva av sej lite, man behöver lixom få reagera på något sätt.

”Gud, jag förstår inte själv vad som hänt, men du gör. Jag tackar dig för föraren och passageraren som fick behålla sina liv, jag tackar dig för den nya chans du gett dem.
Jag ber att du ska trösta dem och  visa dem vad kärlek är.

Var med de anhöriga och ge dom styrka att fortsätta vardagen. Jag ber dig att ingen ska behöva gräva ner sig i skuldkänslor, håll dem uppe med dina starka armar.”